Då var det dags för del 2 av bröllopsfesten. Efter middagen bröt vi upp och det blev mingel och baren öppnade. De som inte skrivit i gästboken fick göra det, ta en drink och bara vara. Jag gjorde verkligen mitt bästa att försöka prata med alla, speciellt med dem som kommit dit i par och inte kände någon annan. Om jag missade någon, så ber jag om ursäkt, men kvällen hade ju tyvärr begränsat med minuter och timmar. Den här stunden var riktigt trevlig, då vi verkligen fick chansen att umgås med våra gäster, vilket vi ju knappt hunnit innan. Jag såg knappt skymten av Johan då han pratade med sina vänner och jag gick runt och pratade med mina. Tanja fick rycka in och vara sömmerska under kvällen också, då hållaren till släpet på klänningen lossnade så hon fick sätta sig och sy fast det igen. Tur jag tog med mig mitt ”survival-kit” med nål och tråd med mera 🙂
Foto: Urban Kallin
Foto: Christian Andersson
Foto: Helena Gidius
Foto: Helena Gidius
Foto: Helena Gidius
Vi passade på att fotograferas med våra familjer på trappan utanför, under den fina skylten som mina föräldrar låtit göra och hängt upp. Ångrar än idag att vi inte tog kort med enbart våra syskon, men vi fick familjebilder i alla fall! 🙂 Märkte efter en stund att det fiffilurades lite inne i matsalen och kikade in vid ett tillfälle och såg att man ställt upp en filmduk där inne, och några av våra gäster höll på att bråka med tekniken runt om. Tydligen ville det inte fungera alls som det skulle så svärmor fick köra iväg med några grabbar för att hämta annan utrustning för att få ordning på grejerna, och undertiden fick personalen börja ställa fram tårta och göra klart för att servera kaffe.
Foto: Christian Andersson
Foto: Hans-Eric Andersson
Det var lika spännande för oss som för gästerna att få se hur tårtan såg ut, då vi bara beställt den över telefon efter lite diskussion om färger och önskemål, men den var så fin så. Att den skulle smaka helt himmelskt däremot visste vi redan, och jag la ribban högt hos några vänner då jag hintade om hur god tårtan skulle vara, haha. Men ingen av dem blev besviken utan höll bara med, vi hade verkligen lyckats hitta en otroligt god tårta! 😀 Vi skar upp tårtan tillsammans, precis som traditionen är, och matade varandra med första skedarna. Sedan tog vi oss varsin tallrik och gick in och satte oss på mitten vid ett av borden som nu var omplacerade till två långbord i matsalen. De fylldes så småningom på med släkt och vänner och så dracks det kaffe i mängder och tårtan åts upp till sista smulan (nästan).
Foto: Henric Bornander
Foto: Urban Kallin
Foto: Henric Bornander
Foto: Henric Bornander
Foto: David Gidius
Foto: David Gidius
Filmduken som var uppställd och projektorn som var inkopplad, var redan igång och på duken gick att läsa ”Första gången vi träffades var i förskolan…”. Jag läste det och klurade lite på vad det kunde vara på gång, men kom inte direkt fram till något vettigt. Jag var helt inställd på att det skulle vara någon av Johans kompisar, men kunde inte komma på vem av våra gäster han hade känt sedan förskolan. De enda sådana vänner var ju… Anna och Lina!? Ska DE göra nånting??
Men mycket riktigt, efter tårtan var uppäten så går Anna och Lina (eller Maggan och Gittan, haha) upp på ”scen” och säger att de nog inte ska hålla ett tal, utan visa lite bilder istället. Så startar ett bildspel på duken, som inleds just av de orden jag tjuvläst. Därefter följer en lååång rad bilder, mer eller mindre smickrande, på mig och på oss från vår uppväxt och historia ihop. De hade lagt in lite texter här och där, och spelade upp musik som hörde ihop med historian bakom bilderna. De avslutade det hela med en bild på min fina smurf där de godkände honom som man åt mig, hehe. Ja, och så var det ju den där otroligt vackra bilden på mig från typ 2001 när jag fulade mig med en pinne och kanske inte ser helt intelligent ut… Men vänta bara, jag har en del bilder på er också 😉 Hela bildspelet fick mig att bli väldigt rörd i alla fall, och jag skrattade åt mig själv att jag klarat av hela vigseln utan att börja gråta, men att det kom nån tår när jag fick se gamla pinsamma bilder på mig själv, haha. Jag var (och är) otroligt tacksam för det fina bildspelet de hade satt ihop. Jag hade verkligen inte räknat med att de skulle göra något så det var en glad överraskning! Tack Maggan och Gittan för det! 🙂
Nästa upp på ”scen” var Christian och Stefan, iförda fantastiska scenkläder – Christian en turkosblå tight kostym och Stefan några silverbrallor och guldkavaj som såg ut att komma direkt från 70-talet respektive nån dålig Las Vegas-cabaré. Oerhört vackert! Christian förklarade att det varit lite tradition för bröderna att sjunga på varandras bröllop, och sist fick de den fantastiska recensionen att det är inte dåligt av två personer att sjunga trestämmigt… Men de ger inte upp för det, nu var det dags igen.
– Den här gången ska vi dessutom ta hjälp av Martina, säger Christian då.
Att säga att jag tappade hakan är nog en underdrift. Jag satt bara och gapade. Skulle JAG fram och sjunga!? Förskräckelsen byttes dock snabbt ut i ett gapskratt, när Henric hoppar fram iklädd ett par blå jazzbyzor, en lila kjol, en tigerrandig tröja med nånting uppstoppat som bröst innanför, en svart peruk och en brun keps ovanpå. På fötterna har han dessutom samma Buffaloskor som förekom under ”modevisningen” tidigare. Behöver jag säga att samtliga kläder var hämtade ur min garderob? 😉
Så börjar den fina allsången. De hade gjort om Galenskaparna & After Shaves låt ”Jag vill ha en gammal jul” till ”Hon vill ha en egen kock” (som från början är Donny Osmonds Puppy love) och alla gäster vek sig dubbla av skratt. Hela texten framgick inte riktigt då, men jag har sett den i efterhand och de har lyckats få med mycket av min uppväxt: djur i bur, skor på hjul (inlines) och att jag ju faktiskt gjort lumpen (jaja, mini-lumpen, men ändå 😉 ) och allt vad det var. Mycket uppskattat, av mig och samtliga gäster! Tack Henric, Christian och Stefan!!
Foto: Jessica Bornander (tror jag...)
Foto: Jessica Bornander (tror jag)
Foto: Anders Richter
När sången var slut var dock inte mina bröder helt klara än. Stefan och Henric gick av scen, men Christian stod kvar och meddelade att han som ordförande i ”Toffelhjältarnas Riksförbund” nu skulle välkomna ytterligare en medlem, och Johan var inte helt nöjd över att få gå upp och svära troseden som man som toffelhjälte alltid ska följa 😉 Jag skrattade så jag fick ont i magen och tårarna rann! När han (till slut) klarat av att läsa upp hela hederskodexen så fick han ta emot sitt medlemsbevis och gå och sätta sig. Stackarn, hahaha!!
Foto: Henric Bornander
Foto: Henric Bornander
När upptågen från gästerna var slut hade vi bara dansen kvar. Vi hade velat fram och tillbaka om den: Johan ville helst slippa och jag var inte så pigg på att stå och stappla fram en halvtaskig vals, men efter övertalning av herr Ek (som stod för musik till trappan vid vår entré) så valde vi att helt enkelt bara dansa. En högstadie-tryckare, men i alla fall en dans. Det fick vi visst inte slippa undan 😉 Låten vi valt var ”Kärleken förde oss samman” av Ulf Lundell. Jag är inte speciellt förtjust i Lundell och låten är lite väl bröllopstypisk, men den är ju så himla fin! 🙂
Foto: Henric Bornander
Efter vår dans var det tänkt att det skulle sättas igång med lite mer dans, men klockan var redan mycket och många valde att åka hem här. De enda som svängde sina lurviga var min nya familj med svärmor i spetsen, hehe! Här gick dock tiden alldeles för fort (hade den i och för sig gjort hela dagen) och snart var klockan ett när det var dags att stänga av musiken och tända ljuset igen. Vi sa hejdå och tackade av de sista gästerna innan vi gick en trappa upp och kröp i säng i det mysiga lilla rummet vi skulle sova i vår första natt som gifta. Tyvärr tog jag inga bilder på rummet på kvällen som jag kan visa, men det var mysigt i alla fall! Vi somnade gott båda två den natten!! 🙂
Nu har jag bara ett inlägg kvar om bröllopet. Tänkte faktiskt skriva om dagen efter då vi hade presentöppning också! Håll till godo! 🙂