Nu har jag äntligen kommit fram till det inlägg som jag längtat mest efter att skriva, men när jag fick upp bloggrutan här nu så satt jag bara och tittade ut genom fönstret ett lång stund. Var börjar jag? Hur? Jag antar att jag kan börja med att varna för mycket text och MÅNGA bilder då jag inte kommer ta den korta versionen nu 😉
Som jag redan skrivit så hade vi denna dag först besökt Floating Market i tron om att det skulle hinnas med både det och templet, då vi fått uppfattningen av mannen i hotellreceptionen att dessa två sevärdheter låg mycket nära varandra. Efter Floating Market stannade vi till vid en restaurang och åt lunch och klockan var ett när vi var klara där. ”Jaja, templet ligger ju bara tio minuter bort” tänker jag. När vi då sätter oss i taxin och taxichauffören svarar ”ungefär en timme” på frågan hur långt det är kvar, höll jag på att tappa hakan. Sedan är det dessutom så att thailändare är riktiga tidsoptimister när det gäller tid och avstånd, så den där timmen var en och en halv timme i verkligheten. Under den här tiden hinner jag bygga upp ganska mycket frustration över det hela. Jag påpekade för mannen på hotellet att jag ville vara vid tigertemplet klockan 12 och det skulle det finnas gott om tid för, vilket det inte alls var nu. En timme senare hade väl varit okej, men nu skulle vi inte vara där förrän halv tre!? I mailet där jag bokade in oss för Tiger cub feeding program klockan 15 stod dessutom att vi skulle vara på plats och bekräfta vår bokning en halvtimme innan.
När vi äntligen var på plats med entrébiljett i handen gick vi med minst sagt raska steg genom parken för att komma fram till The Tiger Canyon där de stora tigrarna skulle finnas. Inom mig bubblade frustration och stress över att vi är sena, lättnad över att äntligen vara på plats, spänning och förväntan för att äntligen få se dessa underbara djur på så nära håll samt oro för att stället ska vara så hemskt som många rykten säger. När vi kommer runt en bergsvägg och får syn på de stora katterna liggandes i en liten dal väller bara alla känslor över och tårarna kommer rullande nerför kinderna. Där är de, tigrarna, bara några meter bort! Jag ser också till min stora besvikelse att samtliga tigrar ligger fastkopplade med en stor, relativt kort kedja i marken. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men snarare ett inhängnat område med lösgående tigrar, än fastkedjade.
Vi kommer fram och får gå in en och en tillsammans med personal för att bli fotograferade med tigrarna. Vi kunde även gå in tillsammans, men då hade vi fått betala 1000Baht, och eftersom Floating Market hade varit dubbelt så dyrt än vi räknat med hade vi inte så mycket pengar med oss så det skulle räcka. Dessutom fanns det knappt tid för det, då klockan närmade sig tre.
En av skötarna höll mig i handen och ledde ut mig bland tigrarna, medan en annan hade tagit min kamera för att ta kort. Tårarna rann fortfarande nerför kinderna på mig, och jag pep fram ”I just love tigers, that’s all” men jag vet inte om de hörde det. Jag försökte gång på gång att skärpa till mig, men det var mycket känslor just då. Skötarna frågade hur det var med mig, och jag pep fram ”I’m happy” men det var egentligen bara halva sanningen. Det var en glädje över att vara där, men det var mycket besvikelse över att se de stora djuren fastkedjade så.
Flickan som ledde runt mig i handen visade vart jag skulle sätta mig ner på huk och den andra skötaren knäppte av några bilder. Sedan var den lilla flickan framme igen och tog mig i handen och ledde bort mig till nästa tiger. På de första bilderna syns det att jag är alldeles tårögd, men jag försöker verkligen blinka bort det och le för att få några bra bilder. På de sista bilderna ser jag i alla fall någorlunda glad ut. Vi gick runt till 4-5 tigrar innan de gick tillbaka med mig. Sedan var det Johans tur.
Man fick med andra ord inte gå omkring själv bland tigrarna och inte ta egna kort på dem. Varför var en säkerhetsrisk läste jag på en av deras skyltar. Anledningen till att de är så trötta och dåsiga var för att kattdjur helt enkelt sover stora delar av dagen när det är som varmast och jag vill så gärna tro att det är så. Om de är drogade eller ej kan jag alltså inte svara på, men vi tjuvlyssnade lite på en amerikansk skötare/guide som pratade med några andra turister på vägen ut som berättade just det att de får mycket frågor om tigrarna är drogade vilket hon självklart menade att de inte är. Jag hoppas verkligen hon talade sanning, och vill gärna tro så.
När vi båda blivit fotograferade med de stora tigrarna så frågade vi vart vi skulle ta vägen för att få mata småtigrar och blev visade riktningen. Vi traskade upp ur den lilla dalen fick snart syn på en munk som gick omkring med en liten tigerunge som självklart drog till sig en hel drös med turister som ville klappa och komma nära. Tigerbebisen verkade dock inte alls sugen på det och gjorde allt den kunde för att gå iväg till lugnare ställe, men munken var framme direkt och puttade tillbaka den och föste omkring den lilla stackars bebisen mot turisterna gång på gång. Detta fick mig åter att bli ledsen för jag tyckte så otroligt synd om tigern. När jag vid ett tillfälle gick fram och satte mig på huk bredvid tigern och klappade den kom munken fram och försökte ösa upp tigern i mitt knä, vilket den inte alls ville utan försökte istället gå därifrån. Munken gjorde ett nytt försök att lyfta upp tigern i mitt knä men med samma resultat som innan. Jag klappade den försiktigt och gick sedan därifrån och torkade ytterligare några tårar.
Vi gick ner till en stor konstgjord grotta där det stod några skötare. De var lätta att känna igen på sina skrikgröna eller illoranga t-shirtar. Jag berättade att vi bokat in oss för Tiger cub feeding program och vi fick prata med en australiensk kille som tog betalt (1000 Baht per person) och följde med oss upp till de stora burar där småtigrarna fanns. Vi fick veta att vi skulle bli själva på denna matningen då ingen annan var anmäld, annars är det fyra personer per matning. På vägen berättade han att de hade tio stycken ungar för tillfället som var mellan 2-3 månader gamla. Han berättade hur man skulle lyfta dem, och att om de bet eller rev dig skulle man daska dem på nosen för att visa att det inte var okej att göra så.
Både jag och Johan hade förväntat oss att bli placerade på en liten bänk, få en halvt sovande tigerunge placerad i famnen och en nappflaska i handen som vi skulle få mata tigern med. Efter fem minuter skulle tigern ha ätit upp och så skulle det vara klart. Därför frågade vi till och med australiensaren om bara jag kunde få mata och Johan kunde titta på och ta kort, men då hade han inte fått följa med in fick vi veta. Så vi betalade för oss båda tillslut. Tack och lov, för nu visade det sig bli helt annorlunda än vad vi väntat oss, till det mycket bättre!
Vi fick komma in i en stor bur, uppskattningsvis sex gånger fyra (?) meter ungefär stor med cementgolv, ett högt bord för att ställa sina saker på, samt lite bildäck som leksaker till tigrarna. I övrigt kalt och tomt på övrig stimulans för tigerungarna. Buren var en i en länga med flera liknande burar, och just denna låg mittemellan två andra burar som rymde några något äldre tigerungar. Några burar längre bort fanns ännu större tigrar, vilket vi fick höra vid ett tillfälle då ett riktigt RYT fick tigerungarna att lägga svansen mellan benen och kura ihop som kattungar. Mellan burarna var det väggar drygt två meter högt, och sedan galler över det och med en gallerdörr emellan så tigrarna kunde kika lite på varandra. Fram- och baksida av buren hade galler som vette utåt. Samtliga burar hade hela täckta tak.
Här kliver vi in och mitt på golvet ligger tio små tigerbebisar och sover. Nu var alla tidigare känslor bortblåsta och kvar fanns bara glädje över de söta knytena som låg precis framför oss. Vi satt snart på golvet båda två och klappade dem. De vaknade till liv allt mer och började leka med varandra. Jag tänkte en kort sekund att ”skulle vi inte få nappflaskor att mata med” men när vi inte fick dem så fortsätter vi bara och leka med dem. Skötarna tog hand om våra kameror och de knäppte på flitigt. En gång bad jag en kille att filma lite på oss också, och han filmade på i över två minuter tills jag själv sa att det räckte 😉 Vid några tillfällen tog jag någon av kamerorna för att själv ta kort. Det var lite jobbigt när jag slets mellan att leka med tigrarna och ta kort på dem, för jag ville ju så gärna göra båda, men svårt att göra samtidigt 😛 Flest bilder har jag nog som skötarna har tagit, men lite hann jag ta själv.
Tigrarna då. Vad ska man säga? De är ju på ett sätt precis som kattungar, de leker och beter sig precis som våra tamkatter hemma, men de är så mycket större och starkare och betydligt tuffare. Inte rädda för nånting och speciellt inte rädda för att använda klor och tänder. Vi märkte ganska snart att de gärna satte tänderna i våra händer om man var lite oförsiktig, och deras enorma tassar hade många vassa klor som de kunde greppa tag med nånstans. Det var lite olustigt när man satt på huk och en tiger kom upp bakom en utan att man märkte det, och sedan ställde sig på bakbenen med framtassarna rätt i ryggen. Vi lärde oss detta och höll hela tiden ett vakande öga över axeln för att slippa en otrevlig överraskning 😛
De lekte mest med varandra (och bet så de skrek i högan sky), men helt plötsligt kunde en tiger komma och slänga sig upp i knät på mig så det gällde att hänga med. Jag gjorde några försök att lyfta upp en tiger så som vi blivit instruerade, men de var inte speciellt glada i det och bet direkt i det de kom åt så det blev inte speciellt långvarigt lyft 😛 Jag minns en gång hur en tiger slängde sig mot mig och flög runt axeln och sedan fick tag i mitt hår med tänderna, och bet tag rejält. Först skrattade jag bara, men när han sedan stod bakom ryggen på mig med halva håret i munnen och drog var det inte lika roligt, eftersom jag inte kunde göra något åt det. Johan hade stått och tagit kort undertiden, och fick rycka fram och daska tigern på nosen flera gånger innan den släppte. Det kändes som jag fick en gratis hårklippning där, men det syntes inget i alla fall, haha. Jag tror det kan ha varit vid den här ”attacken” jag fick mig ett par rivmärken på axeln i alla fall som ömmade en aning, men som sedan läkte väldigt fort.
Tiden går fort när man har roligt, och efter ungefär en halvtimme inne hos tigrarna fick vi varsin nappflaska att mata tigrarna med. Jag hade väntat mig att de skulle känna igen flaskan och bli alldeles till sig på en gång, men det var inte mycket till reaktion när vi viftade med våra flaskor framför dem. Efter en stund hittade vi varsin tiger som gärna började sutta på flaskorna, och först då kom fler små bebisar som blev avundsjuka och också ville smaka.
När flaskorna var tomma kom skötarna och hällde ut kyckling på golvet som tigrarna började smaska i sig. I och med detta var matningen slut och vi fick lämna buren och den absolut bästa upplevelsen på hela resan enligt mig! 🙂 Med tanke på vår förväntan om den här matningen så blev vi ju båda väldigt positivt överraskade när det slutade med att vi fick leka med dem i en halvtimme innan matningen. Det var lätt värt vartenda öre! Om du någon gång åker till The Tiger Temple utanför Kanchanburi ovanför Bangkok så rekommenderar jag verkligen att boka ‘Tiger cub feeding program’! 🙂
Tillbaka efter matningen hade jag ju gärna gått ett varv i parken och så, men då stängde templet för besökare och vi hade inte mycket mer val än att gå därifrån, vilket gjorde att hela vårt besök inte varade längre än runt 1,5 timme och vi bara sett en väldigt liten del av parken. Det fanns ett annat program som hette något i stil med ‘Tiger Exercise program’ som vi gärna kollat upp också, där man fick träna och leka med de lite större tigrarna men som inte hanns med. Hela besöket är i efterhand en blandning av besvikelse över att det blev så stressigt och kort, samt lyckan för att vi ändå fick vara med om tigermatningen. Med facit i hand så skulle vi aldrig besökt Floating Market överhuvudtaget utan åkt direkt till templet och därmed sparat både massor av tid och 4000 Baht…
Sammanfattningsvis nu då. Jag ångrar definitivt inte att vi flög upp till Bangkok och besökte templet för jag ville gärna se det med egna ögon. Sedan är jag lite kluven över stället i sig, då min uppfattning är att grundtanken med templet en gång var riktigt god. Några munkar tog hand om några övergivna tigerungar och uppfostrade dem att leva ihop med människor, men när man sedan upptäckte att det gick att tjäna pengar på detta så kom det i första hand och tigrarna i andrahand. De har ett flertal olika ‘program’ man kan boka upp sig på som kostar pengar såklart, vilket känns som en typisk sak för Thailand och thailändare överlag i och för sig. Här kändes det dock som att tigrarna var de som fick lida för att templet skulle locka så många turister och dra in så mycket pengar som möjligt. Tydligaste exemplet på detta var den stackars tigerungen som blev runtschasad av munken. Sedan att tigrarna skulle fara väldigt illa kan jag egentligen inte uttala mig om, men jag vill gärna tro att det ”våld” som brukas mot tigrarna är i uppfostrings- och disciplinsyfte, då det trots allt är stora rovdjur som skulle kunna ha ihjäl en människa med ett slag med tassen… Så den stora frågan om tigrarna är drogade kan jag inte svara på. Jag vill ju bara tro att det inte är så och att tigrarna mår bra helt enkelt, men vårt besök var alltför kort och stressigt för att jag skulle kunna notera mycket mer än så här.
Nu ska jag ta ut våra ”tigrar” här hemma på en promenad i vårsolen! 🙂 Change of plans: det blir djurparken med Jessie istället och kika på riktiga tigrar! 😉
Over and out!