Sov gott Rasmus

I måndags blev Rasmus påkörd och dog.

Vid lunch fick jag ett samtal från okänt mobilnummer som visade sig vara en dam som blivit vittne till händelsen, och lovat föraren att hjälpa till att hitta ägaren. Jag kunde nog inte riktigt ta in vad hon sa för hela samtalet blev väldigt sakligt. Hon berättade att katten kommit utspringande framför postbilen och dött direkt av smällen, precis utanför vårt hus i stort sett. Hon skickade en bild så jag skulle veta säkert om det var Rasmus.
Jag tryckte undan tankarna ur huvudet och kunde jobba resten av dagen, men när jag körde i bilen hem började det bli jobbigt. När jag svängde in mot oss rann det över.

Dumma dumma kära Rasmus, varför sprang du ut just då…!? Tajmingen att det skulle hända handlar om några få sekunder 😦

image

Igår begravde vi honom i Häglared. Det var jobbigt att se honom död, alldeles blodig om nosen. En tröst är i alla fall att han, enligt damen som ringde, hade dött direkt och inte behövt lida.

Jobbigast av allt är nog både mitt och Johans otroligt dåliga samvete vi fick. För alla gånger vi schasade bort honom och irriterade oss över honom, när han bara ville komma och gosa och bli klappad. Om jag bara kunde hålla honom en gång till och säga hejdå…
Vi ångrar att vi inte uppskattade de små sakerna, som jag nu inser att jag kommer sakna så.
Till exempel hur han alltid brukade komma in i barnens rum medan jag läste godnattsaga för dem. Ibland hoppade han upp i Olivers säng, ibland låg han på golvet och väntade tills jag gick ut.
Jag kommer sakna hur han alltid kom som ett skott så fort jag och Johan åt chips. Då kunde han nästan slå dem ur handen på oss med tassen om han inte fick något. Starka chips gjorde inget, de åt han upp också.

image

Jag kommer också minnas, om än inte sakna lika mycket, hur han hade en irriterande förmåga att smita in i sovrummet precis innan läggdags, gömma sig under sängen och sedan när man stängt dörren, bäddat ner sig och lagt sig tillrätta för att sova, komma fram från sitt gömställe, hoppa upp i sängen och lägga sig tillrätta rakt över mina ben, rumpa eller rygg.
Jag kommer minnas hur han brukade hoppa upp på fönsterbrädet utanför badrumsfönstret när han ville komma in på kvällarna.
Jag kommer minnas hur han började bråka med Ronja och jaga henne genom halva huset tills hon fräste och pälstussar flög. När hon undkommit eller vi jagat bort honom började han alltid jama som om det vore otroligt synd om honom.
Men jag kommer också minnas hur de kunde ligga tillsammans i fåtöljen här nere, tvätta varandra och sova ihop.

Just nu känns det fortfarande lite overkligt. Man väntar sig att han ska komma pipandes och jama efter mat som han alltid brukar.
Det är såklart en tröst att ha Ronja kvar. En katt som kommer få mer uppmärksamhet nu än hon fått på länge. För man vet aldrig när det är slut…
Sovgott Rasmus.
2007-11-10 – 2016-06-27

image

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s