Novas födelse – min förlossningsberättelse nr 2

Detta inlägg har legat och vilat länge nu. Jag började skriva cirka tre veckor efter att Nova kom, och inte förrän nu är jag klar. Med sommar, sol och semester så blir det ju inte att jag sitter inne och knappar på en dator direkt, plus att jag kan skylla på diverse datorproblem. Men nu är det äntligen klart och jag får varna för lååångt inlägg, samt känsliga läsare för en lite detaljerad redogörelse… 😉

Torsdag 3 juli

Det hela började som en helt vanlig dag en regnig torsdag, tio dagar innan beräknad födelse för bebisen i magen. Jag var ju numera sjukskriven från jobbet så jag gick med Oliver till dagis runt niotiden på morgonen. Dagen flöt på som vanligt utan konstigheter – Johan kom hem med Oliver vid fyra, och på kvällen stack han iväg för att ha lagerutförsäljning av Interiora. Jag tror det var runt halv åtta-tiden på kvällen som jag började känna lite molande värk långt ner i magen. Jag hade ju tänkt tidigare, att den här gången kommer jag ju känna igen värkarna och veta precis när det är på gång, men nu kändes det ju i magen, när Oliver kom kändes det i ryggen. Därför blev jag så osäker och tänkte (precis som förra gången) att det kanske bara är sammandragningar eller förvärkar.

Klockan åtta whatsappade jag med Jessie och Marty, och även lite snabbt med Tiina och frågade hur sammandragningar känns. Vid sammandragningar så blir ju ofta magen hård och spänd, men det blev inte min – jag fick mer ”ont” nere i magen. Klockan 20:12 skrev jag till J & M: ”Kommer och går. Det är säkert inget, men sitter ju och letar känningar nu ;P”. Kunde det vara något på gång? Nä, inte redan väl…? Den här svaga smärtan i magen fortsatte komma och gå, och blev efterhand lite starkare. Dock var jag fortfarande osäker på om det verkligen var på gång, eller om det bara var förvärkar.

Klockan 20:21 skickade jag till Johan: ”När kommer du hem? Jag har ont i magen…”. Det fick jag aldrig något svar på, men 20:50 ringde han och frågade om jag ville ha någon mat som han skulle köpa med sig hem från Burger King. Jag var osäker på huruvida jag skulle vara sugen på mat, men tänkte att det här onda nog skulle sluta snart, så då vore det ju gott med lite kvällsmat. Johan kom hem, vi åt, han drack kaffe och hann spela en Fifa-match innan vi började förstå att det nog faktiskt var något på gång här.

När klockan blev 22:10 ringde jag in till förlossningen och sa att jag kände av knipande smärta i magen, och fick till svar att alla kan uppleva värkar olika och att det mycket väl kunde vara värkar inför en förlossning, men att det inte verkade vara något på gång riktigt än, så hon rekommenderade mig en Alvedon och återkomma när de kom tätare. Tack, precis vad man vill höra 😛 Grejen var ju att jag var rädd att det skulle gå fort den här gången men jag tänkte att jag nog fick avvakta lite ändå.

Strax innan halv elva skickade jag ett sms till svärmor och skrev att det nog var på gång och att de skulle vara redo att eventuellt komma och hämta Oliver. Värkarna fortsatte komma och bli starkare så bara knappt tio minuter senare bestämde vi att det var lika bra att de kom och hämtade honom på en gång, så skulle de slippa få åka akut mitt i natten senare om det skulle bli så. Svärmor skulle ändå vara ledig på fredagen så det skulle inte vara hela världen om det ändå inte blev något, tänkte vi. Då dök Rasmus upp på balkongen, han som varit ute och ”försvunnen” i över ett dygn. Skönt att kunna släppa in honom innan vi behövde åka in till förlossningen! 🙂

Farmor och farfar kom och plockade upp en trött Oliver ur sängen och jag stod och plockade fram lite extrakläder till honom medan jag fajtades med en och annan värk. Jag hann få iväg ett sms till dagis om att Oliver inte skulle komma dagen därpå och sen packade vi ihop våra saker och gick ut till bilen bara minuter efter svärföräldrarna åkt.Kl. 23:11 ringde jag förlossningen igen och sa att nu kommer jag in, vare sig de vill eller inte 😛 När vi körde genom den regniga Boråsnatten slog det oss att det var sommartorsdag och att Agnes hade stått på scenen några timmar tidigare. Henne hade ju jag tänkt gå och se och fotografera… Det blev inget med det , och Grand kändes inte så lockade då heller 😉

Framme på parkeringen utanför förlossningen så upptäckte vi att parkeringsautomaterna där bara tar mynt och vissa bensinkort – inte Visa eller MasterCard. Say what!? Vi har inget bensinkort och jag hade fem enkronor i plånboken. Vi gick in på förlossningen och en barnmorska mötte upp oss och tog in oss i ett undersökningsrum. Där fick vi möta vår barnmorska Carina som skulle vara med oss under natten. Hon började med att kolla att jag var fyra centimeter öppen och satte på grejer på magen för att mäta bebisens hjärtljud samt värkarna. Hade jag varit tre centimeter öppen så hade hon skickat hem mig sa hon. Jag tänkte för mig själv att hade de sagt det så hade jag bundit fast mig i en säng där nånstans…

Vi diskuterade lite bedövningsalternativ. Jag var inställd på att jag skulle ha epidural (EDA) även denna gång, men Carina nämnde även Spinal som verkade fortare men bara höll sig i två timmar. Dock skulle jag nog inte vara förlöst inom två timmar sa hon, så denna skulle vi få vänta med till lite senare. Klockan var då närmare tolv…

Vi frågade hur vi skulle göra med parkering och det enda hon kunde föreslå var att vi skulle åka och växla pengar på en bensinmack på Hulta. Johan googlade att Statoil stängde klockan tolv. Vi tittade upp på väggklockan som då hunnit bli fem i tolv. Då vi inte hade lust att mötas av en parkeringsbot dagen därpå fick Johan slänga sig i bilen med en femtiolapp jag hade i kameraväskan, medan jag låg kvar och brottades med de allt starkare värkarna själv. Johan hade hunnit fram precis när de låst dörren, men de  hade öppnat för honom och låtit honom växla. Jag minns att jag tyckte han kom tillbaka förvånansvärt fort så tiden själv i undersökningsrummet gick ganska fort ändå. Så tips från coachen till alla som ska upp och föda i Borås den närmsta tiden – ha med mynt om du inte råkar sitta med ett bensinkreditkort i plånboken!!

Värkarna var vid det här laget rätt intensiva så när Carina var inne nästa gång frågade jag hur mycket mer ont jag behövde ha för att börja få lustgas. Då fick jag ganska omgående flytta över till en förlossningssal och lägga mig och få lustgas. Jag minns att jag inte fick samma yrsel denna gång som jag fick av första dosen lustgas med Oliver, men å andra sidan så slöt jag ögonen och öppnade dem knappt de närmaste timmarna.

Fredag 4 juli

Från och med att jag fick börja ta lustgas så är följande timmar av förklarliga skäl lite suddiga för mig, men enligt journalen så stack de hål på mina hinnor så vattnet gick kl. 00:40. Varför de gjorde det vet jag faktiskt inte, men det var väl antagligen för att skynda på det hela en aning? Då var jag fortfarande bara öppen fyra centimeter. Här nånstans började jag tycka att värkarna blev väldigt jobbiga och sa att ville jag ha någon mer bedövning NU, och i denna vevan någon gång spydde jag också. Utan att ta detaljer kan jag bara säga att de inte hann fram med spypåse till mig… =P Som extra smärtlindring till mig så tyckte personalen att jag skulle få paracervikalblockad (PCB), även kallad Västervik-bedövning. Jag var just då så pass groggy så jag brydde mig inte om vad de gav mig, bara jag fick nånting mer!

Så in kommer en kvinnlig läkare och förbereder en spruta åt mig, men eftersom hjärtljuden på bebisen gick ner fick hon vänta lite med att ge den. Så fort hjärtljuden gick upp och stabiliserades igen så var hon redo. Jag låg då på sidan, och hon bad mig att vända över på rygg för att få sprutan. Just då kom en värk och jag sög tag i lustgasmasken igen medan läkaren väntade ut värken, som var lång och intensiv. Och så kände jag något annat också. Så fort jag kunde ta bort lustgasmasken sa jag att bebisen kommer nog nu, för det där var en krystvärk! Carina kollade mig och mycket riktigt, nu var bebisen på gång! Så den kvinnliga läkaren som stod där med min bedövningsspruta i högsta hugg fick snopet stoppa ner den igen och lämna rummet!

Enligt journalen så började mina krystvärkar 01:25 och att jag gick från fyra till tio centimeter på drygt en halvtimme. Enligt beräkningarna i journalen skulle det dröja till ungefär klockan sju på morgonen, men precis som sist så gick kurvan nästan spikrakt uppåt, något jag hade försökt säga till barnmorskorna innan och under förlossningen, men som de inte riktigt verkade tro på. Därför fick jag nu föda med enbart lustgas och utan extra smärtlindring som jag hade bett om.

När krystvärkarna började bad de mig att inte ta lustgas när det kom en värk, utan istället hålla andan och krysta. Jag minns att jag inte tyckte de alls kändes likadant som med Oliver. Förra gången var de liksom tydligare och starkare och jag fick mer hjälp av kroppen automatiskt, nu kändes det som om jag fick göra mer arbete själv…? Något som var nytt för mig var också smärtan som kom precis EFTER en krystvärk! Det hade jag ingen sist, men nu fick jag suga tag i lustgasen efter varje värk.

Jag kommer också ihåg att jag var inställd på tre krystvärkar – flera av mina kompisar hade sagt till mig att andra barnet går så mycket lättare och att ”tre krystvärkar så var hen ute”. Så jag låg där och tänkte att ”bara tre krystvärkar, så är det över sen” haha. Tre krystvärkar gick men min bebis var inte ute än. Det var ungefär då som Carina säger att de nog måste klippa mig. NEJ! Min största fasa och skräck. Minnena från förra förlossningen och den extremt jobbiga tiden efteråt med stygnen som gick upp, ett öppet sår och massa smärta sköljde över mig och jag fick lite panik. ”Jag vill inte jag vill inte jag vill inte!!”

Jag kämpade på i en eller två krystvärkar till och kände att det var tvärstopp. Mina barnmorskor tog beslutet att klippa, och just då kände jag att det var okej, för bebisen kom inte ut. Nästan i samma sekund som barnmorskan klippte så kom Nova ut – som ett stjärnskott! Jag var beredd på att huvudet kanske skulle komma ut, men här ”satt hon i kaklet” mer eller mindre. Klockan 01:41 föddes vår dotter – ungefär två timmar efter att vi kommit in till förlossningen.

De hade lyft upp huvudänden på min säng precis innan, och i och med att hon flög ut rätt upp i händerna på Carina så såg jag direkt att det nog var en liten flicka. Eftersom bebisen dessutom skrek som besatt nästan innan hon var ute så behövde jag heller inte vänta några långa sekunder på livstecken, så jag utbrast direkt ”är det en tjej!?”. Carina höll upp vår bebis för oss så vi såg att det faktiskt var en liten dotter vi fått. De lade upp den vilt skrikande och kladdiga bebisen på min mage och i samma stund bajsade hon och kladdade ner mig ytterligare. De fick lyfta bort henne och torka både mig och henne innan de åter la henne på min mage och hon fortsatte skrika som om världen gick under. Till slut lugnade hon ner sig och låg och sparkade med benen tills hon kämpat sig upp och nästan slog i min haka…

En av de allra första bilderna på Nova, cirka tio minuter gammal.

En av de allra första bilderna på Nova, cirka tio minuter gammal. Foto: Johan

Så sydde de igen mig, men denna gång var stygn för sig istället för alla på en gång som sist. Så skulle ett stygn gå upp nu så skulle resten sitta kvar. Och egentligen var det ju inte själva klippningen i sig som var så hemsk för mig förra gången – det var ju det faktum att de stygnen gick upp efter två dagar och lämnade mig med ett öppet sår. Det kunde de försäkra mig om att det inte skulle hända nu!

När de var klara med mig och jag fick ta på mig den enormt sexiga nättrosan med tillhörande vuxenblöja (…) fick jag lägga mig på sidan och lägga min bebis till bröstet. Döm om min förvåning när lilla Nova suger tag som om hon aldrig gjort annat och börjar amma direkt – cirka 45 minuter gammal. Medan de sydde mig låg hon och sökte konstant så jag kan lova att hon hade sugit tidigare om hon bara fått chansen. Efter allt strul med Olivers amning så kan jag inte med ord beskriva den lättnad och glädje som sköljde över mig. Amningen fungerade redan!?

Stolt far håller sin dotter för första gången.

Stolt far håller sin dotter för första gången.

Vid fyrasnåret kom Carina in och vägde och mätte lilla pluttan. 49 centimeter lång och 3290 gram tung var hon. Och väldigt missnöjd över behandlingen 😛

Då inlägget blivit långt nog nu så ska jag skynda på i slutet. Först låg vi någon timme kvar i förlossningssalen, sedan blev vi flyttade till ett annat rum då det plötsligt kommit in fyra gravida på en halvtimme så rummet behövdes till dem. Jag låg och slumrade i sängen medan Johan satt i en fåtölj och gjorde det bästa han kunde för att få lite sömn. Lilla Nova låg mest och sov i sin lilla vagn. Carina kom in och stämde av läget ibland och förklarade att det inte fanns något annat alternativ än att klippa mig till slut. Hade de inte gjort det så hade bebisen fastnat och dött, eller så hade jag spruckit till nacken typ…

Cirka tre och en halv timme gammal.

Cirka tre och en halv timme gammal. Foto: Johan

Efter sex-tiden på morgonen fick vi packa ihop våra saker och jag fick åka rullstol upp till BB-hotellet så vi var inne på rummet runt halv sju. Efter att ha varit uppe hela natten så var vi ju väldigt trötta och la oss för att sova direkt. Nova sov snällt i sin lilla vagn. Vid nio vaknade jag till och började meddela familj och vänner om nattens händelse och strax därpå kom en barnmorska in och meddelade att frukosten slutade serveras om en kvart. Johan – som var minst sagt sömnig – fick slänga på sig lite kläder och skynda ner och hämta upp frukost till rummet. Då var vi båda rejält hungriga så det var gott! 🙂

Bilden som gick ut på Instagram och Facebook för att berätta om nyheten.

Bilden som gick ut på Instagram och Facebook för att berätta om nyheten.

Resten av dagen förflöt bakom nerdragna persienner inne på rummet där vi låg i sängen och slöade och slumrade. Till skillnad mot torsdagens regniga väder så såg vi solen lysa utanför fönstret under fredagen. Nova sov nästan hela tiden, jag ammade lite då och då och lilla fröken skötte det hela galant. Vi åt en lunch i restaurangen och frågade sedan barnmorskan om vi kunde åka hem samma dag. Efter att hon kollat med barnläkaren om han hade tid att ta emot oss så fick vi klart att åka hem redan samma eftermiddag. Vi fick komma till barnläkaren som undersökte och vägde lilla Nova, gav henne en OK-stämpel i rumpan och berömde det fina exemplaret 🙂

Nova blir undersökt av barnläkaren.

Nova blir undersökt av barnläkaren.

IMG_3687Vid femtiden på eftermiddagen klev vi innanför dörren hemma med vår lilla dotter. Vi valde att låta Oliver stanna kvar hos farmor och farfar ytterligare en natt för att få komma hem i lite lugn och ro med Nova. Att få komma hem och sitta i sin soffa och sova i egen säng var så skönt! Jag hade velat fram och tillbaka om vi skulle stannat en natt till, men väl hemma ångrade jag mig inte en sekund! Johan som nu fick titta på två VM-matcher som gick den kvällen var helnöjd…! 😉

Natten gick bra, Nova sov i sin korg, vaknade och ammade och somnade om. På lördag förmiddag kom farmor och farfar och hälsade på och lämnade av Oliver. Oliver som just då fick en ny traktor av dem var mer intresserad av sin nya leksak än lillasyster som mest låg och sov. Mer om Oliver / Nova kommer i ett eget inlägg senare, som utlovat!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s