Dagarna på BB

Här kommer ytterligare ett väldigt försenat inlägg som bara inte blivit av tidigare, men bättre sent…? Tänkte skriva ner dagarna efter förlossningen då vi bodde på det relativt nya BB-hotellet på Södra Älvsborgs Sjukhus. Istället för att skicka hem pappan efter förlossningen eller bli rumskamrat med en annan nybliven mamma så fick nu de nyblivna föräldrarna ett alldeles eget rum på BB, precis som ett vanligt hotellrum med egen toalett och dusch och stor lyxig dubbelsäng med höj- och sänkbara madrasser! 🙂 Jag är otroligt tacksam för detta då jag verkligen inte hade velat bli lämnad ensam efter det maraton man just fått utstå.

Fredag 16 december
Vi kom upp till rummet vid tiotiden på kvällen. Barnmorskestudenten Maria skjutsade dit mig i rullstol med Oliver i famnen och Johan gick med vår packning. På vägen genom sjukhuskorridorerna till hotellet sa Maria att jag inte skulle bli förvånad om jag skulle bli lite gråtig de närmaste dagarna då det är mycket hormoner i omlopp i kroppen efter en förlossning. Om hon bara visste hur rätt hon hade! 😛

Uppe på rummet så var det raka vägen i säng. Kan inte minnas att jag nånsin varit så trött tidigare och såg bara fram emot att få sova, sova sova… Jag skickade ett sms till mamma på kvällen där jag skrivit att Oliver låg och sög på bröstet, vilket jag trodde han gjorde. Med facit i hand låg han och försökte suga, men då vi var nybörjare båda två på det här så kan jag säga att han nog inte fick i sig någonting alls.
Vi bäddade ner plutten i barnsängen som fanns på rummet – jag var fast besluten om att han skulle sova själv, dels för att jag inte vågade ha honom i sängen hos mig plus att jag ville att han skulle lära sig sova själv från början. Ni erfarna och duktiga mammor kan skratta åt mig men det var så en övertrött jag resonerade då. Klockan elva släckte vi lampan och somnade på två röda båda två, men efter en timme vaknade vår lille son och skrek och höll oss vakna till halv två. Jag antar att jag försökte amma även då men utan lyckat resultat. Jag minns inte superbra de här dagarna nu i efterhand, men det enda jag ville var bara att sova. Den här skrikande bebisen var något som hindrade mig från det och var därmed något jag helst hade sluppit ha hand om just då.

Lördag 17 december
Vår första dag som föräldrar. Jag hade väntat mig dans på rosa moln och total lycka. Det här är den värsta dagen i mitt liv. Jag var otroligt trött utan att få sova, jag hade så fruktansvärt ont efter klippet under förlossningen att jag knappt kunde röra mig, jag hade träningsvärk i armarna efter att ha haft dragkamp med en barnmorska under krystarbetet och jag kände mig bara ledsen, förtvivlad och deprimerad. Jag försökte amma mitt barn utan någon större framgång och fick handmjölka och ge på sked, vilket var knäckande för självförtroendet och allt kändes bara hopplöst. Titt som tätt kom barnmorskor in i rummet och mätte Olivers blodsocker vilket rasat i botten så de hade extra koll på honom. Anledningen till det låga blodsockret var självklart att han knappt fått i sig något att äta så det var handmjölkning som gällde. Och fortfarande var det ingen barnmorska som ens visat mig hur jag skulle amma…

På Facebook vällde grattishälsningar och lyckönskningar in i stil med ”Grattis, passa på och njut” och ”njut av den här tiden”, men det enda jag kunde tänka var att allt kändes skit, vad sjutton skulle jag njuta av!?

Trots denna hemska dag så fanns det några ljusglimtar. Jag blev till exempel rörd till tårar (vilket inte krävdes mycket i och för sig men ändå) när jag fick se Johans blick när han tittade på vår lille son.

Far och son

Alldeles liten och alldeles söt

Somnat. Foto: Johan

Hud mot hud

I restaurangen vid kvällsmaten

Mor och son. Foto: Johan

De gånger jag väl reste mig ur sängen gick jag som en halt gammal tant, och var jag än gick så följde amningskudden med som jag tack och lov slängt med i sista stund. Den hade jag att sitta på, både i sängen och nere i restaurangen. Utan den hade jag antagligen fått stå upp och äta. På eftermiddagen fick jag Diklofenak och Alvedon mot min smärta som framåt kvällen började göra lite nytta.

Så kom andra natten vilken började i samma stil som den förra, dvs sömnlös och tårfylld. Vid midnatt gjorde jag nya försök att amma men när det inte lyckades låg jag istället i tårar och bad Johan ringa på klockan för att få kontakt med nattpersonalen och be henne komma tillbaka vid fyra istället för tre som vi tidigare kommit överens om. Han fick gå upp och möta henne i dörren för jag ville för allt i världen inte få in henne i rummet så att hon skulle se att jag låg där och grät och var en misslyckad mamma.
Dock gick hon in i rummet ändå och betedde sig som om det var den mest naturliga sak i världen och då – andra natten efter förlossningen – fick jag hjälp med att amma. Där och då visade hon hur jag skulle göra, och vips så fungerade det. Han åt! Genast byttes mina frustrationstårar mot glädjetårar (samt lite smärttårar med då det inte är direkt skönt när en bebis suger tag på ett ömt bröst…). Än idag är barnmorskan Marlene min ängel! Den natten sov Oliver i vår säng och vi fick oss någon timme sömn.

Söndag 18 december
Söndagen var så mycket bättre än lördagen. Värktabletterna hade börjat göra nytta och jag var lite rörligare och var inte helt sängliggande, även om jag inte direkt skuttade omkring inne på vårt hotellrum.

På förmiddagen fick vi till slut tid hos barnläkare för undersökning av Oliver. Vi skulle egentligen gjort det redan på lördagen, men precis när det blev vår tur blev läkaren ivägkallad akut till förlossningen. Plutten kläddes av och vägdes, vilket han inte alls uppskattade. När läkaren skulle undersöka honom fick Oliver suga på Johans lillfinger som tröst. Läkaren kände och klämde på plutten, böjde och bände i hans ben och lös i ögonen, och kunde konstatera att vi fått en väldigt fin och välskapt son! 🙂

Läkaren lyssnar på hjärtat.

Undersöker och kontrollerar.

Minskat 300 gram i vikt sedan han föddes.

Söndag eftermiddag hade vi räknat med att åka hem, så när en barnmorska bestämt hävdar att det inte alls går för sig blev vi ganska besvikna. Även om det var skönt att ha experthjälp en knapptryckning bort så var vi lagom rastlösa och uttråkade av att sitta instängda på vårt hotellrum hela dagarna. Det var ju himla tur vi hade våra mobiler… 😉

Det blev en hel del Wordfeud den helgen... Foto: Johan

Plutten somnat på mammas bröst.

Amningen under dagen gick både bra och dåligt. Han åt gärna på höger sida, men på vänster bröst var det värre så det blev fortfarande lite pumpning och skedmatning.

Hans ögon såg vi inte mycket av de här dagarna så lucky shot här! 🙂

Johan matar plutten med en snipa.

Natten till måndagen så var det lite kämpigt med amningen, men lyckades faktiskt amma på båda brösten och sova någon timme också.

Måndag 19 december
På måndagen åt vi frukost och så hade Oliver en sista undersökning. Han hade gått upp 65 gram vilket barnmorskorna var jättenöjda med, och så gjordes ett PKU-test som görs för att upptäcka eventuella allvarliga medfödda sjukdomar. Detta gjordes med ett blodprov som togs med en gigantisk nål i pannan på plutten. Det såg hemskt ut, och jag trodde Oliver skulle skrika i högan sky, men han sög nöjt på Johans lillfinger och rörde inte en min när barnmorskan stack honom.

När Oliver var okej-ad och klar tog Johan tillbaka honom till rummet medan jag stannade kvar och blev undersökt lite snabbt. Jag fick även med mig lite Diklofenak med mig hem att ta de följande dagarna. Tillbaka på rummet packade ihop våra saker innan två läkare/sköterskor/barnmorskor kom in och gjorde ett hörseltest på Oliver som han fick godkänt på! 🙂

Innan vi åkte gjorde jag en sista amning under en barnmorskas tillsyn, som gick alldeles utmärkt vilket var skönt då jag åkte hem med bra självförtroende över amningen. Vi packade in Oliver i hans söta overall och lade han i babyskyddet och bäddade in honom i filten mamma virkat och så lämnade vi rummet och checkade ut från hotellet.

Så bar det av hemåt. Själva. Nu började det nya livet som föräldrar…

Innanför dörren mötte våra katter upp oss. De hade fått lite tillsyn av ”farmor” och ”farfar” under helgen så de hade klarat sig bra, men verkade väldigt glada över att vi var hemma igen. Rasmus kom fram och stirrade på det lilla knytet som vi ställt ner på golvet, och tassade sedan snabbt iväg.

Rasmus undersöker försiktigt den nya familjemedlemmen.

På köksbordet stod en välkomstpresent...

En liten liten plutt i sovkorgen.

Det var väldigt skönt att få komma hem! Första amningen hemma blev kämpig vilket var en besvikelse, men det gick bättre och bättre för var gång sedan, det var ju något vi behövde öva på och lära oss både Oliver och jag. Första natten hemma blev inte så många timmars sömn. Enligt mina små anteckningar så sov Oliver i sin korg för jag var fortfarande nervös över att ha honom bredvid mig i sängen.

Det var dagarna på BB det. De första dagarna hemma får komma i ett senare inlägg.

Over and out!

Annonser

3 thoughts on “Dagarna på BB

  1. GAH! Det verkar ju, i ditt fall, verkligen som att förlossningen var en dans på rosor!!! Shiiit.. :/ Läskigt att läsa 😛
    Han är bara FÖR söt lilla oliven 😀
    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s