Olivers födelse – min förlossningsberättelse

Nu då ska jag försöka få ner fredag den 16 december i ord. Det har tagit sin tid för mig att få tummen ur, men detta inlägg är inget jag hafsar ner på mobilen, och det har varit väldigt få tillfällen framför datorn den här månaden. Men nu lagom på Oliver månadsdag så ska jag få det klart! 🙂
Hela fredagen känns ganska dimmig så här i efterhand, men jag ska försöka skriva ner allt jag kan minnas ändå, utan att skriva några äckliga detaljer, men är du superkänslig kanske du bör varnas? Vi får se… 😉 Får väl istället varna för att det blir det lååånga versionen (korta versioner funkar inte hos mig vet ni).

Fredag 16 december 2011
Dagen började med att jag vaknade strax innan fem av en värk, fast det fattade jag inte då. Jag låg där och blinkade lite i mörkret och efter en stund högg det till och gjorde ont i nedre ryggen. ”Vad var det? Var det en värk?” undrade jag för mig själv. Jag tittade på klockan och tog tiden tills det gjorde ont igen och jag räknade sekunderna. Det varade från tio sekunder och uppåt och kom med runt tio minuters mellanrum. Jag låg och väntade på att Johans klocka ringa så han skulle vakna, och när den väl gjorde det vid halv sex-tiden (det var en lång halvtimme vill jag lova) sa jag försiktigt att han nog inte kunde åka till jobbet idag. Med ens blev han klarvaken.

Jag hade pratat med Tanja ett tag tidigare och jag mindes att hon sa att när det väl händer, då vet man om det. Nog att jag kände att något var på gång, men jag blev ändå osäker på om det verkligen betydde att det skulle hända något idag. Man har ju hört talas om folk som får förvärkar och att det kan ta flera dagar innan det väl händer något, så jag tog faktiskt fram mobilen och googlade ”hur känns värkar”, haha. Jag skickade även ett sms till mamma:
Jag kl. 6:04: Nu är det något på gång…
Till min stora förvåning hade hon faktiskt mobilen igång och svarade bara minuter senare.
Mamma kl.6:07: Har du fått värkar
Jag kl.6:09: Jag tror det? 😛 Från tio sekunder till en minut långa. Det gör ont nere i ryggen och höfterna, ingenting i magen.
Mamma kl. 6:14: Det är normalt, får du kraftiga värkar ringer du barn-morskan

Vi bestämde ändå att Johan skulle stanna hemma från jobbet, det var ju trots allt en fredag så skulle det inte hända något denna dag var det ju helg dagen därpå. Jag tror vi låg kvar i sängen nån timme till och försökte sova lite. Värkarna fortsatte komma med lite ojämna mellanrum och de blev längre hela tiden, upp emot en och en halv minut. Jag försökte slappna av och andas långsamt, som vi fått lära oss på Andning och avslappningskursen.

När klockan blev över åtta ringde jag till barnmorskemottagningen för att avboka min tid hos barnmorskan jag hade samma dag. Jag avbokade även min tid veckan därpå, då jag kände att de nog inte skulle behövas 😉 Vi åt frukost och jag lyckades få i mig en macka, som tyvärr kom upp lite senare då värkarna fick mig att må illa. Vid nio bestämde jag mig för att ta en dusch, dels för att jag kände att jag behövde en, men också för att se om det kunde lindra smärtan något. Det var nog en av de skönaste duschar jag någonsin tagit! Att spola varmt vatten över ryggen var himmelskt! 🙂 Kände även för att bada så spolade upp lite vatten i badkaret och kröp ner med benen in under skötbordet och försökte slappna av. Undertiden fick Johan gå och packa ihop saker att ta med till förlossningen (jag stod i duschen och ropade åt honom vad han skulle ta och var allt fanns) och han kom med telefonen till mig där jag satt i badet och jag ringde till förlossningen vid halv tio. Fick prata med en barnmorska vid namn Maria som sa att jag självklart fick komma in om jag ville det, men att de helst såg att man hade tre värkar inom tio minuter. Riktigt så täta var de inte, men inte långt ifrån. Just då, mellan värkarna, kändes ju allt frid och fröjd, men när det väl kom en värk var det inte lika kul. Hann som tur med hela samtalet mellan två värkar 😛

Jag kände att badet inte gjorde någon nytta så jag kravlade mig upp ur badkaret och la mig i sängen istället. Johan kom med en värmekudde han värmt i mikron och det var skönt att lägga på ryggen. Han fick även trycka på min höft vilket jag kände hjälpte en aning. Tror jag slumrade lite mellan varven, men så kom en lång och jobbig värk som blev droppen. Nu vill jag åka in, sa jag bara och så plockade vi ihop de sista sakerna och klädde på oss. Det allra sista jag fick med var amningskudden som jag fick syn på och roffade åt mig. Så gick vi ut till bilen och körde iväg, fast först fick vi stanna till vid ICA och Johan fick hoppa ut och posta julkorten. De va ju helt klara och frankerade så det vore ju trist om de aldrig kommit iväg, så jag minns att jag hade nog mer fokus på att få dem på lådan än om jag fått med mig rätt saker i bb-väskan, haha.

Klockan var strax efter elva när vi kom fram till förlossningen. Hon som mötte upp oss frågade om jag ville ha ett rum med badkar och det ville jag, så vi fick komma in i förlossningssal 3, längst ner i korridoren. Jag kravlade upp i sängen och barnmorskorna Maria (samma som tagit emot mitt samtal nån timme tidigare) och Anna spände fast två bälten runt magen, en som höll koll på bebisens hjärtljud och en som visade värkarna på en skärm. De kollade hur öppen jag var, vilket var 3 centimeter och jag fick frågan om smärtlindring. ”Jag vill ha allt. Söv ner mig helst” var mitt svar :P. Vi började dock med lustgas. Fick andas djupa andetag i masken vid nästa värk och när jag tog bort masken snurrade det rejält i huvudet.

Framme på förlossningen. Foto: Johan

Sedan var frågan om jag ville ta ett bad, vilket var min plan innan vi kom till förlossningen att jag skulle göra, men det slutade med att jag skippade badet (efter en stunds velande från min sida såklart…) och jag tog epidural (EDA) i ryggen direkt istället. I efterhand var det tur att det blev så, för det är nog tveksamt om jag hade hunnit med båda. Narkosläkaren Janos kom in i rummet efter klockan ett någon gång och bedövningen sattes runt halv två. Jag visste inte att det skulle göra så ont att sätta in EDAn och gnydde som en valp undertiden.

Så var det bara att vänta på att bedövningen skulle börja verka, för sedan var jag beredd på att kunna gå upp ur sängen och börja vanka av och an i korridoren för att bebisen skulle ”trilla på plats”. När jag låg där på sängen kändes det plötsligt som om en vattenballong sprack inuti mig och så började det rinna ut vatten, och jag ropade att vattnet hade gått till barnmorskorna som, som tur var, befann sig i rummet just då. I journalen står det att vattenavgång skedde kl 13:45. Barnmorskorna hjälpte mig att ta av mina kläder och jag fick ta på mig en sån där snygg lång vit skjorta istället. Jag minns att jag skakade i hela kroppen nästan hela tiden, fast jag inte direkt frös. Jag blundade i stort sett hela tiden också, tittade bara upp enstaka gånger.

En av få gånger där jag hade ögonen öppna 😛 Foto: Johan

Värkarna hade ju hittills känts i nedre delen av ryggen, men runt halv tre kände jag samtidigt som en värk hur något tryckte på neråt, inne i kroppen. Samma känsla kom även vid nästa värk, och nästa gång kändes inte värken i ryggen alls, utan bara den där tryckande känslan. Jag kände att jag ville liksom börja krysta med men vågade inte göra något förrän barnmorskan sagt att det var okej, så kämpade för att låta bli. Jag sa att bebisen kommer nu, jag kände hur den var på väg, men Maria sa att EDAn kunde göra så man fick en tryckande känsla mot ändtarmen. Men nej, detta var inte mot ändtarmen, det är bebisen som kommer, sa jag men blev inte riktigt trodd på (inte ens av Johan fick jag veta efteråt 😛 ). Maria meddelade att de skulle byta personal vid tre så det nya skiftet skulle få kolla på mig. Jag låg och kämpade för att inte börja krysta.

Klockan tre kom så den nya personalen; barnmorskan Ingvor, undersköterskan Marita och barnmorskestudenten Maria. Så fort de kom in sa jag att bebisen var på väg, och Ingvor och Maria kände efter om jag öppnat mig och deras reaktion blev kort och gott ”då kör vi” när de kände att bebisen faktiskt var på gång (told ya!!). Så mycket riktigt var det ju krystvärkar jag känt och nu fick jag äntligen krysta med dem. I journalen står det att krystvärkarna började kl. 15:01 (men då hade jag redan känt av dem i tjugo-trettio minuter). Jag minns att jag frågade hur länge själva krystarbetet brukade hålla på, om det var en timme eller sju timmar, och de sa att det brukade ta en timme ungefär.

Jag vet inte riktigt hur man ska skriva om den här biten. Det var jobbigt, det kan jag inte säga annat. Jag ville ge upp flera gånger och stönade att ”det går inte, det är fysiskt omöjligt”, men det var ingen som höll med mig där 😛 Allt gick bra till en början, men sedan stannade det liksom upp, mina krystvärkar kom allt mer sällan och var inte lika starka som tidigare så jag fick mindre hjälp från kroppen även om jag själv tryckte på för allt vad jag var värd. Jag var extremt trött och ville bara få det överstökat, slappna av och gärna sova lite, men framför allt slippa krysta mer, men barnmorskorna och Johans käcka hejjarop fick mig att fortsätta (man har ju inte så mycket val trots allt…). Dock så hade det stannat upp hur jag än krystade, bebisen kom inte längre. Jag fick höra efteråt att de inte visste riktigt varför det blev så, för allt såg och kändes bra enligt dem så det borde gått, men när bebisens hjärtljud gått ner tog de beslutet att klippa mig för att få ut bebisen och kl. 16:31 kom han ÄNTLIGEN ut och jag kunde pusta ut.

Överlycklig att det var över väntade jag två långa sekunder på först skriket och kunde sedan äntligen slappna av. Bebisen var ute, och den levde – det var det viktigaste. Nummer två: pojke eller flicka. Jag var nyfiken så jag kunde spricka vid det här laget och frågade så fort jag hört bebisen skrika. Någon av barnmorskorna sa att pappa fick kolla, så Johan kikade ner på vårt barn, och sa sedan till mig: ”Ja du, Urban hade fel” och min reaktion blev ”VA!?” (Johans farbror Urban hade någon månad innan förlossningen förutspått att det skulle bli en flicka). Jag hade innan förlossningen intalat mig själv att inte ställa in mig på det ena eller det andra, men uppenbarligen hade jag gjort det och trott att jag skulle få en tjej så pass mycket att det tog mig flera timmar att fatta att det var en pojke jag gått och burit på i alla månader. Barnmorskorna höll kvar bebisen en stund innan de lyfte upp en slemmig och skrikande bebis på mitt bröst.

Oliver knappt tio minuter gammal. Foto: Johan

Efter några minuter var det dags att klippa navelsträngen, vilket Johan först tänkt avstå, men det slutade med att han gjorde det ändå 🙂 Maria sa åt mig att krysta ut moderkakan som kom strax efter Oliver, vilket tog två krystningar och inte kändes överhuvudtaget. Sedan var det dags att sy ihop såret som uppstått när de fått klippa mig, vilket för mig kändes som en evighet. Undertiden låg jag och slumrade till, och jag tror Johan somnade till lutad mot min säng också. När de äntligen var klara var det en befrielse att lyfta ner benen från de där obekväma byglarna som de legat i de senaste timmarna.
Sedan blev vi lämnade ensamma i rummet och vi måste legat där ett bra tag, för enligt mina bilder från dagen så var det först efter sju som Maria kom tillbaka för att mäta och väga plutten, och det var också först då jag reste mig ur sängen sedan kvart över elva när vi kom dit. Jag blev beordrad att gå på toaletten medan Maria och Johan vägde, mätte och tog tempen och klädde på den lilla skrikande killen.

Nybliven stolt pappa!

Lilleman mäts av pappa och Maria. Tappra 49 cm visade han upp.

Oliver kikar på pappa. Foto: Johan

När alla viktiga siffror var dokumenterade bäddade vi ner lillen i den lilla sängen som fanns på rummet och vi fick vänta en halv evighet på vårt fika. Jag var så hungrig så jag trodde jag skulle tuppa av. Inte så konstigt, med tanke på att jag inte fick behålla den lilla frukosten jag ätit samma dag och sedan bara fått i mig lite nyponsoppa och saft sedan jag kom in till förlossningen. Johan hade haft med sig mackor som han ätit någon av under dagen och druckit kaffe. Medan vi väntade så passade vi på att ringa till våra föräldrar och syskon och meddela nyheten. Enligt min mobils telefonlogg ringde jag mina föräldrar kl. 18:07 för att meddela att de för första gången blivit mormor och morfar.

Förlossningsfika

MAAAAT!

Grattis till vår pojke! 🙂

Glad pappa som fått kaffe!

Plutten ligger och kikar på sin nya värld.

Klockan var strax efter nio på kvällen när vi till slut fick lämna förlossningssalen och Maria rullade mig och plutten i rullstol till det relativt nybyggda BB-hotellet. Där fick vi ett eget rum med dubbelsäng och badrum, precis som ett enklare hotellrum. Det var bara korridoren som avslöjade att det var ett sjukhus vi befann oss på. Tyvärr glömde jag ta kort på rummet.

Jag var precis slutkörd när vi kom dit och jag parkerade mig i sängen på en gång och reste mig bara om jag var absolut tvungen (jag kan ju avslöja att jag var ju inte riktigt så kvick i fötterna och akrobatisk efter dagens prövning att jag ville hoppa upp och ner ur sängen mer än nödvändigt…). Plutten bäddade vi ner i den rullbara plastsäng som fanns där. Det var nog först då när jag satt där i sängen och såg vår lilla lilla son ligga där och sova som det gick upp för mig vad som hänt under dagen och tårarna kom rullande. Klockan elva låg vi båda utmattade i sängen och släckte lampan för vår första natt som nyblivna föräldrar. Men det får jag berätta om i ett annat inlägg!

Go’kväll!

Annonser

8 thoughts on “Olivers födelse – min förlossningsberättelse

  1. blinkade inte en sekund när ja läste! haha!! spännande :)) å lite läskigt också såklart.. tror jag grät en skvätt av förtvivlan när du skrev om epiduralen, my biggest fear! ville väl på något sätt tro att du skrev att den inte gjorde så ont som du trodde, så var det tvärtom.. fan! =/

    • Att sätta in epiduralen gjorde ont i…fem minuter och hjälpte mig mot annan smärta i några timmar så helt klart värt det och något jag rekommenderar alla som ska föda barn! 🙂 Den är inget att vara rädd för!

      • Jag sim har sputfobi var hysterisk innan den sattes men tyckte inte att det känndes alls när han till slut stack, så det bar skönt. Sen tog den inte så bra å jag tålde den inte, men det är en annan historia… Menar bara att det upplevs olika om det känns eller inte.

  2. Roligt att få läsa din historia. Kan säga att jag oxå både rös, fnissade och fällde några tårar… Längtar inte det minsta till den dagen igen, usch! Men i motsats till dig tyckte jag det var en befrielse när krystvärkarna kom. Tänk så olika det kan va!
    Tack för du delade med dig av din historia.

  3. Pingback: Tankar om förlossningen – efteråt | Martinas lilla värld

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s